En liten valps kamp mot Parvo
"Dagbok" av Åsa Werner

Fredagen den 6 juni 2003 gick jag in i Animals Home här i Cork, ett vidrigt kommunalt hundstall där hundarna som samlats ihop av hundfångaren hamnar i väntan på att ägaren ska hitta dem. Om ingen ägare dyker upp så avlivas de efter 5 dagar.
Jag har varit inne där många gånger, och räddat 3 andra hundar tidigare i år (en pudelkille vid namn Pepe, labradorvalpen Ciara som nu bor i Malmö, och lilla spetstiken Aine som nu bor i Katrineholm).
Denna gången fanns en hel massa underbara hundar, bland annat flera små valpar, och jag kände att jag bara måste få ut någon av dem.

Valet föll på en liten trefärgad tik, bordercolliekorsning, på ca 8 veckor. Hennes ögon verkligen bönföll mig att ta hem henne, men jag hade inte råd...det kostar numera 50 euro att ta en hund från det hundstallet (på de flesta ställen är det gratis, eftersom de inte vill avliva hundarna) och jag hade inte ett cent. Till slut fick jag hem henne på villkor att jag kom tillbaka in och betalade för henne på måndagen. Både Gina på PAWS och Marion på Limerick Animal Welfare sa "ta ut henne, vi betalar bara du får ut henne", så jag tog hem henne.
Hon verkligen STANK, värre än Aine & Ciara tillsammans tyckte jag (nästan lika illa som stackars Pepe som var alldeles gul och ihoptovad på undersidan av våt pudelpäls och gammalt urin)...och efter tre schamponeringar sa var hennes tassar fortfarande gula, och kragen, bröstet och svanstippen skiftade i gult oxå. Vattnet blev brunt...skitäckligt!

Hon var mycket blyg och lugn, viftade på svansen åt Douglas och katterna och ville leka med Yakima men Kima sprang och gömde sig... Jag satte ner henne på köksgolvet och Douglas sa "jaha, nu kommer hon bajsa och kissa på golvet". Två sekunder senare satte hon sig ner och kissade en liten pöl... Sen klev hon i det och jag lyfte upp henne och spolade av hennes tassar och torkade upp pölen. En minut senare bajsade hon en lång korv mitt på golvet...jag plockade upp och torkade av golvet. Under tiden gick lillvovven in i ett hörn och spydde tre gånger........suck.

Vi åt middag och sen gav jag vovven mat, men hon ville inte ha. Hon drack lite vatten och sen kröp hon upp i mitt knä och somnade. Jag tog med henne upp i sovrummet och hon sov i mitt knä i någon halvtimme, sen vaknade hon och ville busa lite. Efter fem minuter började hon hulka igen och jag hann precis få in henne i badrummet (bort från heltäckningsmattorna) så spydde hon igen.
Jag gav henne lite vatten och satte in henne i buren, och hon somnade direkt med huvudet i knäet på Mickel Räv (ett gosedjur).
Beata & jag diskuterade om vi skulle ta henne till vetten, men vi kom fram till att hon gått igenom så mycket under dagen, lämnat mamman, suttit i en hemsk kennel, åkt buss, träffat en massa katter, hamnat i helt ny miljö osv osv, så det kunde vara det som gjorde henne sjuk. Jag var inte övertygad, kände att något var fel, men veterinären hade ju stängt så jag tänkte att det kunde vänta till morgonen.

Under kvällen fick jag i henne lite mera vatten, men hon spydde upp det nästan direkt varje gång. Hon kissade några gånger, små små pölar, och bajsade en gång ute på gräsmattan, det var löst men inte rinnande.
Klockan ett bestämde jag mig för att försöka sova, men jag sov oroligt och vid halv tre vaknade jag och tittade till valpisen. Jag satte mig nere i hallen och läste med valpen i knäet, fick i henne mera vatten och sen sov hon en stund. Någon timme senare vaknade hon och hulkade, och spydde igen. Jag satt nog hos henne i nästan två timmar, sen satte jag tillbaka henne i buren och hon drack litegranna själv och somnade sen igen. Jag gick och la mig och satte min klocka på halv sju. När klockan ringde tittade jag bara till lilltjejen men hon sov så jag lät henne vara. Hon hade inte spytt mera sen jag lämnade henne så jag ville inte väcka henne, det verkade som om hon fick behålla vätskan så länge hon låg stilla och sov.

Lördag morgon:
Klockan halv nio klev jag upp och ringde veterinären, han var på kliniken men höll på med operationer, så han sa att jag skulle komma in med henne. Lillvovven var nu så svag att hon darrade i hela kroppen när hon stod upp, bakbenen vek sig under henne när hon försökte gå, och hon hängde med huvudet.
Jag lindade in henne i en filt och knallade iväg, Douglas ville sova mera. Väl hos veterinären blev hon undersökt, hon var väldigt uttorkad och svag men viftade på svansen när jag pratade med henne och ville väldigt gärna hälsa på en stor greyhound som kom in med ett skadat ben. Vetten gav henne två sprutor med antibiotika och satte henne på dropp, jag ska hämta hem henne om en timme eftersom kliniken stänger över helgen och får själv sköta droppet de närmsta dagarna. Det borde väl inte vara SÅ svårt...hoppas jag!

Jag ger inte upp iaf...lilltjejen SKA överleva!

Lördag eftermiddag:
Lillvoffen är hemma igen nu, det var en stor skillnad mellan den lilla svaga sjuka valpen som åkte till veterinären imorse och den piggare krabaten som kom hem efter att ha legat på dropp i några timmar.
Hon var med oss i köket ett tag och satt under min stol och tittade på mina skor medans jag & BT pratade. Jag hade henne ute på gräsmattan en stund och hon kissade duktigt. Sen spydde hon igen...och bajsade diarree.
Jag har fått hem en "dropp-påse" som ska kopplas in tre gånger om dagen, hon ska ha 50ml vätska varje gång. Så ska hon ha en fjärdedels Maxilontablett tre gånger om dagen för att stoppa illamåendet, och en antibiotika-tablett en gång om dagen. Jag ska avmaska henne också, med början imorgon ska hon ha maskmedelspasta en gång om dagen i tre dagar...mycket att komma ihåg!
Men hon är iaf piggare än hon var inatt, även om hon mest ligger och sover och tycker synd om sig själv så KAN hon stå upp utan att ramla ihop, och hon skuttade till och med runt ute i trädgården och nosade på tusenskönorna. Hennes lilla svans viftar massor när man pratar med henne, men hon är inte så van vid kel och gos, och kommer inte självmant när man ropar på henne (annat än när hon är riktigt trött och kryper upp i knäet för att sova).

Om en halvtimme är det dags att starta droppet...jag är nästan lite nervös för hur det ska gå men vetten sa att det är busenkelt och han visade ur jag ska göra. Kanylen sitter ju självklart kvar, det är bara själva "inkopplandet" jag ska göra själv. Nu skulle det inte sitta helt fel med en sjuksköterska i grannskapet!

Lördag kväll:
Lillvovve är VERKLIGEN sjuk...
Vi har gett henne dropp nu två gånger, och hon är inte uttorkad längre men hon spyr fortfarande (slem och magsyra) och bajsar blod... Veterinären har som sagt stängt, och det finns iofs inget annat NÅGON kan göra än att se till att hon får i sig vätska (droppet) så att hon inte torkar ut. Lilla gumman...hon mår så dåligt...vill inte tänka på hur ont det måste göra i hennes lilla mage...
Hon lever iaf, allt vi kan göra är att se till att hon inte blir uttorkad, och ge henne Maxilon mot illamåendet. Imorgon bitti ska hon få antibiotika igen också, i övrigt kan vi bara titta på och se henne kämpa. Hon måste själv ta kål på viruset (vi är ganska säkra på att det är parvo), jag hoppas verkligen att hon är stark nog.

Det är verkligen urjobbigt att sitta här och inte kunna göra något annat än "hålla tassen". Om hon vore hos veterinären skulle jag fortfarande vara orolig, men då är det ju deras ansvar att hålla henne vid liv, och de är utbildade för det. Jag känner mig så MAKTLÖS!!
Jag driver Douglas & Beata till vansinne...kan inte tänka på annat än lillvovven...hon FÅR inte dö!! Känner mig fruktansvärt oproffessionell som inte klarar detta bättre, men...det är inte lätt att ta avstånd och tänka "dör hon så dör hon - precis som så många andra hundar gör i detta landet varje dag".
Jag vet att vi skämtat så fruktansvärt om kaniner, katter & hamstrar som dött här i NNL, allt för att lätta upp stämningen och gå vidare, men jag kan inte skämta om denna lilla voffen. Inte när jag ser henne ha så ont...
En del av mig säger att det är onödigt lidande, att hon borde få somna in och slippa plågas, men en annan del tänker att vi måste ge henne chansen, att om Helena på ASH Rescue kan hålla parvovalpar vid liv (hon har hittills inte förlorat en enda hund till parvo på 25 år) så kan jag. Och att vi nog fångade det i tid, fick upp hennes vätskebalans tidigt (innan diarreen satte in) så att hon troligen inte får men i framtiden.
Hon har äntligen fått ett namn också, "Erin", som betyder "Irland" på gammalt språk.

Snälla lilla vovve...KÄMPA!!

Söndag morgon:
Erin har ont...hon stönar av varje andetag och vill inte göra någonting. Men hon viftade iaf på svansen när jag kom ner imorse, och efter att jag satte igång droppet försökte hon krypa upp i mitt knä. Jag lade en filt över kläderna (lillvovve har diarree över hela baksidan...ska bada henne ikväll) och lyfte upp henne. Hon suckade djuuupt och la sig tillrätta och somnade medans droppet rann igenom.
Nu sover hon i buren igen.
Jag ringde jourveterinären och frågade om det finns något jag kan ge henne för att lindra smärtan, och han sa att de brukar ge en fjärdedels dispirin (huvudvärkstablett för människor), att parvo sällan gör ont men ibland kan de få kolikliknande smärtor om de har rejäl diarree. Han sa också att det allra viktigaste är att hon inte blir uttorkad, för då kan hon få inre skador.
Nästa dropp blir klockan 4, sen 10, och sen klockan 6 imorgon bitti. Samtidigt som hon får dropp så ger jag henne Maxilon (hon har inte spytt sen igår eftermiddag) och nu ska jag även ge henne dispirin. Avmaskningen väntar jag faktiskt med, det är ju ganska klart att det INTE är mask som gör henne sjuk.

Söndag kväll:
Lilla Erin finns inte mera. När jag kom hem efter att ha varit i stan ett tag låg hon helt utslagen i buren, med huvudet i en konstig vinkel. Hon stönade fortfarande och hade spasmer i benen. Jag ringde jourvetten och bad honom möta oss vid kliniken för att avliva henne, då det var tydligt att hon var döende. Vi tog ut henne ur buren och la henne på hennes favoritfilt på golvet, hon var helt borta, hade ingen styrsel alls i kroppen och ögonen ville inte fokusera. Hon reagerade inte alls på ljud och stönade bara när jag klappade henne.
Så började hon sparka med benen, rycka i hela kroppen och tugga spasmiskt i filten, hon tuggade fradga och skakade och vi tittade bara på varandra och sa "This is it, nu dör hon", men det gjorde hon inte. Hon skakade i någon minut, sen började hon yla och skrika.
Till slut kom äntligen taxin och vi kunde åka iväg. Lillvovven hade lugnat sig igen, men jag satt och stirrade pa hennes hals för att kolla om hon fortfarande andades. Vi kom till veterinären 20 minuter före utsatt tid och satte oss på en mur och väntade. Trots att solen sken så kändes det iskallt.
Erin fick ännu ett anfall innan veterinären kom, men denna gången var det inte lika kraftigt. Så kom vetten, vi gick in och la vovven på bordet och han tittade över henne snabbt, kollade tempen och sa att jo, det var definitivt parvo. Han sa att stönandet var ett tecken på att hon var döende, att kroppen börjat stänga ner. Han har hittills aldrig sett en valp överleva efter att den nått det stadiet.
Så Erin fick somna in. Hon blev så stilla och tyst...så skönt att se henne slippa lida mer.

Jag sörjer henne, och jag förbannar människorna som gjorde henne sjuk, men jag ångrar INTE att jag tog hem henne. Hon slapp iaf att dö ensam i en blöt kennel, liggandes i sin egen avföring...

The pain is getting far too strong
The medicine won't hold it for long
It's getting closer...
So I'm waiting for someone to come
To come and take my soul where it belongs
But no one's coming...no one

I try to find the answer
I try to find the reason why
I'm leaving them all behind
But there's something that I will find

The blood's still running through my heart
But my hair is slowly falling apart
And I just can't take it
So I'm waiting for someone to come
To come and take my soul where it belongs
But no one's coming...no one

So I'm calling heaven now...
calling heaven now...
calling heaven's hand, so heaven help...

I see it in their faces
They know I will be leaving tonight
But somewhere down the line
I'm sure we'll meet again

"Calling Heaven" by The Kelly Family
Hela sången finns att ladda ner här.