19 december 2002

Mias reseberättelse

Kaoset under tisdagen var obeskrivligt!
Åsa kom inte med flyget på grund av att buren var för stor, och inte fungerade hennes mobil heller! Gillian och jag fick bara sitta och vänta på nyheter, och ringa varandra för att höra om Åsa ringt än.
Ovissheten var oerhört jobbig, och jag hade inte sovit en blund sen de lämnat valparna hos mig klockan fem. Att försöka sova sen var ju inte att tänka på! Till slut ringde en något lättad Åsa från Finnairs kontor och sa att hon nog kunde flyga med eftermiddagsflyget. Då slappnade jag av lite och gick och köpte en pizza och för första gången på ett par dagar lyckades jag att äta! Hade tänkt ta mig en tupplur efter det, men jag ville försäkra mig om att Åsa verkligen flög iväg.

Valparna Aoife och Seamus krävde också sin tid. Kisspölarna tycktes komma från ingenstans, helt plötsligt fanns de bara där mitt på köksgolvet och ingen valp fanns i närheten! Kaliska blev också lite utmobbad. De små tuffingarna sprang efter henne och försökte dia, tror jag, och leka med hennes svans. Först var Kaliska väldigt osäker och lät dem jaga in henne under köksbordet, men sen började hon säga ifrån.
Ute i trädgården blev hon säkrare och började leka för fullt med valpisarna. Hon slängde till och med sin älskade boll framför valparna så att de kunde leka med den! Lilla Aoife visade sig vara en riktig tuffing. Med bollen i munnen sprang hon och morrade åt både Kaliska och Seamus.

I mitt uttröttade, förkylda och uppstressade tillstånd var det inte lätt att bestämma mig för vad jag skulle packa ner i väskorna, men jag intalade mig själv att bara jag hade passet, pengarna och hundarnas papper så var det ok. När kvällen kom lyckades jag faktiskt att somna, och fastän vi gick upp klockan 3.30 blev det nog fler timmars sömn än de två tidigare dygnen tillsammans!

På torsdagsmorgonen gick vi ut med Kaliska och valparna i trädgården så att de skulle få gå på toaletten innan vi åkte. Vi stuvade in väskorna och burarna i bilen, och Kaliska fick sitta i mitt knä. Hon förstod att något var på gång. Helst av allt ville hon ju bara gå tillbaka till sängen, men hon fann sig snällt i att åka ut till flygplatsen istället. Väl framme på Dublin flygplats började jag att bli rejält nervöst, tänk om min dag skulle bli lika mardrömslik som Åsas?
Jag hämtade ut min biljett och lämnade samtidigt presenten till Frank och hans underbara personal på Finnair i biljettdisken. Egentligen skulle de ju inte ta emot någonting där i disken sa de, men de gjorde ett undantag, och jag tänkte att dagen börjar bra i alla fall.

Incheckningen gick bra förutom att de bara tog betalt för hundarna till Manchester, fastän jag försökte förklara att Frank kommit överens med Aer Lingus om att vi skulle betala hela vägen till Stockholm. Jag var så trött och omtöcknad så jag fann mig i detta, och tänkte att det blir nog bra. Lite irriterande var det dock att jag måste betala för hela hundarnas övervikt, fastän jag bara hade 10 kg i bagage. Då brukar de ju oftast ge de resterande kilona upp till den övre gränsen på 20 kg till godo, men icke. Och jag som knappt tagit med mig några kläder alls för att få så lätt bagage som möjligt!

Till slut satt jag så vid gaten, och jag såg burarna lastas in. Då andades jag ut, lite lite grann. När vi lyfte med planet försökte jag att telepatera till Kaliska så att hon skulle lugna sig och inte bli rädd. Jag kände på mig att hon var skräckslagen, stackarn! Likadant när vi landade, jag tänkte intensivt på henne och andades "med" henne med djupa lugna andetag. Det var bra för min egen del också, första gången på ett par veckor som jag riktigt öppnat mina lungor och andats ordentligt.

I bagagehallen på Manchester fick jag hjälp av en trevlig äldre man som tog ut burarna åt mig. Han hämtade sedan en ung, stark och stilig man som ledsagade mig igenom flygplatsen till terminal 3. På vägen dit gick vi ut utanför byggnaden för att ta ut vovvarna en stund. Han hjälpte mig att ta ut valparna så att de fick sträcka på benen och få lite mat och vatten. Jag var beredd på att få städa ur en "real mess" av valpkiss och bajs från deras bur men den var förvånansvärt helt ren!
Min trevlige hjälpare berättade om sin mors rottweilerkorsning, och om sin 7-åriga dotter som längtade efter en hund. "hon vill ha en sån där med en massa rynkor" sa han, jaha en Shar Pei sa jag, "just precis! En sådan vill hon ha!".
Sedan tog jag ut Kaliska på en liten promenad, men hon kissade såklart inte. Sträcka på benen fick hon i alla fall göra, och lugna ner sig lite. Hon verkade ganska skärrad.
Efter vår välbehövliga lilla paus fortsatte jag och min ledsagare mot terminal 3. Han verkade dock inte hitta så bra, så jag fick klura ut vägen och fråga vart vi skulle gå. Jag undrade om Åsa, som sagt att det var så lätt, så lätt att komma dit endast sagt så för att inte oroa mig! När vi slutligen kom fram till den rätta incheckningsdisken var min trogne tjänare tvungen att rusa tillbaka till sitt jobb, och jag tackade honom hjärtligt och hälsade till hans lilla Shar Pei älskande dotter.

Incheckningen gick bra, fast jag var tvungen att betala igen. En av tjejerna i incheckningen hjälpte mig med en av burarna och vi gick till Finnairs biljettdisk, där de ringde Frank. Jag bad mannen som ringde fråga Frank om han fått sin present, och Frank bara skrattade. Sen frågade de mig om jag ville betala 350 pund, eller 175 pund. Trött som jag var fattade jag ju inte och höll på att säga 350!!! Jag hade bara 250 euro kvar, och 175 pund skulle bli cirka 275 euro. De var otroligt snälla och gick och växlade pengarna åt mig och nöjde sig med det de fick för 250 euro! Nu verkade det som om jag klarat mig utan problem i alla fall!
Alla var så snälla och hjälpsamma på Manchester flygplats, och halva British Airways personalstyrka måste ha kommit ut för "oja" och "tuttilutta" sig över valparna! Kaliska fick mycket uppmärksamhet hon med, och flera av tjejerna sa att de definitivt skulle skaffa sig en lurcher eller Greyhound!

Till slut så var det då dags att landa i Sverige. När planet sänkte sig ner såg jag att det var vitt på marken, men hann inte mer än tänka att det kanske blir en vit jul förrän mina öron var nära att sprängas. Min förkylning gjorde landningen väldigt smärtsam! Inte ens de små barnen på planet skrek, så som små barn brukar göra när det slår lock i öronen. Jag var nära på att skrika i deras ställe, så ont hade jag!
Väl av planet kunde jag höra något så när igen, sprang igenom passkontrollen och fram till Åsa som stod i tullen i bagagehallen. Var nära att börja gråta av lättnad, äntligen var vi där båda två! Hundarna kom upp på specialbandet efter bara någon minut, och mitt i alltihopa trodde jag att min väska blivit kvar i Manchester - för jag letade efter den på fel bagageband! Till slut insåg jag mitt misstag, och då kunde vi alla tåga ut i ankomsthallen för att möta de förväntansfulla "adoptivföräldrarna".
Där steg Kaliskas nya matte fram och mötte oss, och både Kaliska och jag kände det nog som om vi blev räddade:

Äntligen var vår långa resa slut!