Spår är för de flesta hundar det som faller sig mest naturligt då mycket av spårarbetet är medfött. I de andra specialmomenten inom brukssporten, skydd, sök och rapport måste föraren lägga till en hel del för att momenten skall fungera. Visst är det så att spårhundföraren har en roll i ekipaget, han måste se till att hunden ges tillfälla att utföra sitt spår på ett så bra sätt som möjligt.
Hundar har och används fortfarande i många olika spåruppgifter. De spårar folk och djur, både före och efter de blivit påskjutna. Vid skadeskjutningar är det nu lag på att det måste finnas en viltspårshund tillgänglig. Dessa används även då vilt är inblandat i trafikolyckor och djuret "avvikit" från platsen.
Redan när valpen är en 8-10 veckor kan man börja utvecklingen av dess spårförmåga. Men även innan det har vissa egenskaper befästs när valpen diat sin mamma. När den är nyfödd och blind och nästan döv måste den använda sin näsa för att söka sig till en spene. Den valp som inte gör det självmant hade i naturen dött och i vår vård blir den aldrig en bra spårhund.
I början ger man den möjlighet att kortare sträckor nosa sig fram till sin förare som gömt sig ex. bakom ett träd. Här är det viktigt att man inte visar sig eller ger ljud ifrån sig så att den letar med ögon eller öron. När den väl hittat dig behövs nästan ingen belöning då hunden oftast blir själaglad bara av att se dig. Övningarna ökas i takt med att hunden lyckas att varje gång hitta dig.
Dessa övningar bedrivs alltid i en vind som blåser från hunden mot den personen som gömt sig för att hunden skall jobba i spåret och inte i vinden. I nästa steg bör hunden förses med en spårsele och en lång lina så att den kan kontrolleras och inte rusa iväg i spåret.
Successivt ökas längden och den tid spåret legat så att den snart klarar av ett spår som är ett par hundra meter och är en kvart gammalt.
Efter hand byts personen i slutet ut mot en rolig leksak som hund och förare leker med när hunden funnit den. Sen "tappar" den som går ut spåret en sak mitt i spåret och hunden får en lekpaus mitt i spåret innan den släpps på igen. "Runda" vinklar läggs till så att den får lära sig att vara noggrann med att följa spåret. Nu är det dags för de flesta hundar att tas bort så att de inte ser den som går ut spåret. Vid varje ökning av svårighetsgraden går man tillbaka vad det gäller tid och/eller längd på spåret.
Nu vet du en del om spårhundar men för att ge din hund optimala möjligheter att utarbeta ett spår krävs det mycket träning och erfarna rådgivare. Vill du se hur det ser ut i praktiken så kontakta brukshundklubben och be och få veta vem du skall vända dig till för att få följa med ut och se detta.